SUPPORT EPILEPSY AWARENESS!

Hej alla! På senaste tiden har jag läst om epilepsi och vad jag blev mest chockad över är hur många människor som blir diskriminerade varje dag för denna sjukdom för att de saknar information. Jag menar, vi är i år 2013 och fortfarande måste vi se epileptiska personer bli lämnade för att deras partner inte är okej med deras epilepsi och föräldrar som inte låter deras barn leka med epileptiska barn för att de tror att epilepsi kan smitta av sig på deras barn?

Allt det här är väldigt tråkigt, vi är alla så bra på att prata om att man inte ska diskriminera människor men sedan är vi de första att göra det... Epilepsi är en sjukdom och det har ingenting att göra med psykologiska problem eller lägre IQ och det kan inte smitta andra människor! Jag har aldrig hört någon skämta om personer med hjärtproblem eller cancer, så varför göra det med epilepsi? Många människor dör varje år av denna sjukdom för att de slår i huvudet i marken och sedan måste de också höra andra skratta åt de för hur konstigt de beter sig och de blir lämnade ensamma! Som en epileptisk person just nu känner jag att jag har styrkan att fördöma allt detta för att jag är trött på att människor med mitt problem blir retade för de har samma rättigheter som alla andra att leva lyckligt och njuta av livet! Ingen av oss är en gud på jorden som har rätt att bestämma vad som är rätt eller fel i livet, vi har rätt att vara vilka vi vill eller måste vara utan att andra bedömmer eller retar oss! Om ni håller med mig och bryr er om alla miljoner där ute med epilepsi, och sprid informationen under denna epilepsi uppmärksamhets månad och le åt någon där ute som lider och kämpar varje dag för denna sjukdom! Tack till er alla för att ni har läst detta! Jag älskar er

 
 
           
 
 

FÖRÄNDRING

Jag är ledsen att jag inte har bloggat på en lång tid men det har hänt mycket i mitt liv. Jag vet inte ens hur jag ska börja detta inlägg eller hur jag kan göra det till ett bra inlägg, troligen så har jag bara mycket i mitt huvud när jag tänker på hur ett bra inlägg ska se ut, och jag kommer bara låta mina tankar flyta på detta tagentbord. Den 30 Oktober hade jag ett epileptiskt anfall, för första gången i mitt liv, och jag slog i min rygg i ett stengolv och låg där utan att andas i 5 minuter med den blodiga tungan jag bet.

 
Jag vet inte varför jag delar detta med er, kanske för att jag inte har energin att vara en bra bloggare och dela med er det som de flesta gillar (kläder, smink...), allt jag vet är att den dagen förändrade mitt liv. Jag har inte energin att tänka på TV-program, musik, skratta åt människor, utseende... efter att det hände. En ambulans kom till mitt hus och körde mig till akuten så att jag kunde bli undersökt av en neurolog och göra kontroller. Efter det besöket övertalade jag mig själv att det bara var en engångsförteelse, men den 4 November hade jag en till attack och förlorade medvetandet i en och en halv timme och spydde 4 gånger. Det är svårt att säga hur det är att få en epileptisk attack för de som får en förlorar medvetandet. Allt jag vet är att man får en elektrisk chock i huvudet och faller till marken efter att man har skrikit och bitit sin tunga så den blöder och slutat andas i några sekunder/minuter och börjar skaka i benen och armarna. När man vaknar upp känner man sig väldigt törstig och har ingen energi att förstå vad som händer omkring dig. Den 4 November åkte jag till akuten igen och där sa neurologen att jag skulle sova i sjukhuset några dagar, så det gjorde jag. Där lärde jag känna många sjuka människor och förstod hur världen är... Förut var jag van med unga människors liv... fester, skratt, musik och jag hade inget att vara orolig över och efter några dagar kom jag in i den riktigt tråkiga världen full av smärtor och problem... med detta så menar jag inte att livet suger, jag menar bara att unga människor ska förstå mer vad det riktiga livet handlar om... Många människor dör varje dag och lider och vi kan inte glömma detta och skämta om människor utan att bry sig om att hjälpa dem och undra hur de mår. Jag vet att detta inlägget suger men jag ville bara ta ut vad jag känner inuti mig, för jag vill att människor ska förstå att vi kommer alla att lida förr eller senare, så det är viktigt att hjälpa människor, också som vi inte känner.